Polaroid Photo

Bilder från FlatFnatt

FlatFnatt

En flat-familjs liv och äventyr

tis
11
mar '14

Crufts 2014

Nu är vi åter hemma efter ett mycket stort äventyr. Hela projektet känns så här i efterhand (och kanske också innan) lite smått galet men nu har vi i alla fall genomfört det och fått en upplevelse för livet.

Det hela började i december med att våran lille junior lyckades slå en hela rad jättefina juniorkillar i Stockholm och blev Svensk Juniorvinnare 2013. Tillsammans med denna titel fick han också en direktkvalificering till Crufts 2014. Just då kändes det väldigt avlägset att resa med en ensam ung hund till England och vi fattade inte hur stort vinnartiteln och kvalificeringen faktiskt är. Men vi gjorde i alla fall det praktiska förberedelser i form av ansökan av Authority to Compete (ATC) hos The Kennel Club (den engelska motsvarigheten till SKK).

När sedan Neo fick sitt fjärde CACIB på My Dog i början av januari 2014 och därmed kunde ansöka om internationellt utställningschampionat kom hela tanken på Crufts 2014 i ny dager. Med det internationella championatet kommer ju också livstidskvalificering till Crufts. Nu hade alltså vi glada amatörer två hundar med behörighet att tävla på världens störst hundutställning.

Därmed började ett litet minikrig mot trög administration av CACIB och championatsgodkännande. Vi gjorde allt vi kunde med ATC-ansökan även för Neo och mailade såväl FCI som SKK för att försöka skynda på det hela, Gick väl sådär, vissa kvarnar mal i den takt dom alltid gjort.

Men vi bestämde oss i alla fall för att göra anmälningarna av båda hundarna och skickade med kopior på alla CACIB vi tagit och hoppas att The Kennel Club skulle godta detta som bevis på vår behörighet. Det kom inga engelska protester så det verkade vara fritt fram.

Sen var det bara att börja planera för den långa resan med hotellbokning, översyn och planering av vaccinationer.

Allt flöt på och funkade fint och till slut blev det dags för avresa. Vi hade bestämt oss för att streckköra och bara ta kortare raster på den drygt 180 mil långa resan som enligt ruttplanerare på nätet skull ta runt 19 timmar.

Torkel fick stanna hemma ensam med mormor och morfar och vi rullade från hemmet på runt 16.00 på fredagen och allt flöt på kanonbra utan köer. Framåt småtimmarna på mörka vägar i södra Tyskland och norra Holland började dock tröttheten gnaga sig djupt in i kroppen och det blev några stopp för 15-minuters powernaps. När väl solen gick upp blev det genast mycket lättare att hålla sig alert. Det gick dock trögt nu och det kändes som vi aldrig kom fram till Calais och färjan mot England. Men till slut kom vi fram och få fick vi strula en stund. Vi hade ju inte bokat några färjebiljetter utan tänkte att det är väl lika smidigt som i Tyskland när man skall åka Puttgarden-färjan. Men det är uppenbarligen skillnad på tysk ordnung och franskt krångel. Nej, se det gick inte att köpa biljett direkt vid passagen till färjan utan den fick man i så fall handla i terminalbyggnaden utanför vilken det typ inte fans några parkeringsplatser, fick bli en liten kreativ lösning och språngmarsch in på biljettkontoret. Efter mycket jidder hade vi i alla fall biljett till färjan och fick sen köra igenom båda tullstationerna igen (så fick väl dom nåt att prata om på fikarasten också) och till slut stod vi med bilen på bildäck på färjan mot Dovers vita klippor. Note to self och andra som planerar att åka färja från Frankrike, fixa biljetter i förväg.

Att åka färja är ju alltid dödligt långsamt och denna färja var inget undantag men till slut kunde vi i alla fall rulla av färjan i Dover. Nu började nästa utmaning, att behöva köra bil på fel sida vägen. Kändes helt skruvat men gick bra så länge man slapp rondellerna. Då blev det mycket att tänka på direkt. Sen tog det ju en stund innan poletten föll ner och man fattade att när det står 60 på skylten som är ju inte det samma 60 som står på min hastighetsmätare. 🙂

Kändes som vi körde en hel evighet och lite till och eftersom vi inte fick igång vår navigator var vi grymt osäkra på om vi verkligen var på rätt väg. Som tur var hade vi skrivit ut vägbeskrivningen från Google Maps och hade några hållpunkter att sikta på och det kändes som vi i alla fall var på väg åt hyffsat rätt håll. Så när vi till slut fick syn på första skylten med Birmingham på drog vi en inte allt för liten suck av lättnad.

Till slut hade vi efter lite trasslande i centrala Birmingham lyckats hitta fram till vårt hotell och kunde konstatera att det tagit oss nästan på minuten 24 timmar att klara av den 180 milen genom Europa.

Snabb incheckning och sen en liten promenad med hundarna för att dom skulle få sträcka på sig och göra toalett. Det blev sedan en middag på hotellet som till och med ingick i hotellpriset innan det blev en tidig sänggång.

På söndagen vaknade vi tidigt och strax bar det av mot mässområdet där Crufts anordnas. Inga problem att hitta dit då det var bra skyltat i stort sett hela vägen från hotellet. Allt flöt på fint med parkering och inpassage, det märks att dom har rutin på att hantera många besökare och efter en stunds letande hittade vi får hundbås där hundarna skulle få bo denna dag. Väl på plats blev det många hej till vänner och bekanta i hundvärlden. Känns ju lite småknasigt att åka såhär långt och träffa många av samma människor vi träffar på helgerna på småutställningar i Sverige. 🙂

För våran del var Devil först ut. Lite ovant var det för utställningen gick inte riktigt till som vi är vana vid. Alla hundarna gick in i ringen och domaren tittade på dem alla, sen fick alla springa en trekant och ställa upp sig och sen var det bra med det. När hon tittat på alla plockades några ut i en “short list” på hon ville titta lite mer på. Devil var med bland dessa hundar men sedan blev han avtackad. För Neo blev det liknande uppvisning i en superstor klass, fast han blev inte utplockad i “short list”. Så det blev inte många minuters uppvisande men verkligen en upplevelse.

När vi var klara var det bara att snällt vänta kvar då inga hundar får lämna utställningen för 16.00.

Vädret var helt galet när vi kom ut från mässhallen, nästan sommarvärme och mässområdet var grönt och fint så vi passade på att ta lite bilder på hundarna innan vi gick tillbaka till bilen för färd mot hotellet.

Det blev en tidig middag och sänggång denna dag då vi var riktigt trötta.

På måndagen fick vi lite sovmorgon innan vi gick ner till frukosten. Direkt efter frukost lastade vi in oss i bilen igen för färd hemåt och runt 10 rullade från hotellet. Efter några stopp i Birmingham för matinköp och försök att logga Geocache (utan framgång i Birmingham men senare i England blev det en loggning) styrde vi kosan mot Dover. Väl i Dover strulade det med biljetten som vi trodde att vi köpt både tur och retur i Frankrike men så var det tydligen inte. Därmed missade vi precis färjan och vi fick vänta in nästa istället.

Väl tillbaka på fastlandet igen bar det av norrut och det rullade på bra (det blev också ett par lyckade geocaching-stopp på vägen).

Nattens äventyr började när vi runt 2-tiden på natten när vi åkte in i Tyskland från Holland. Strax efter passagen kom en stor svart Mercedes-buss farande och la sig framför oss. Efter att ha legat en stund där tändes en skylt i bakrutan där det stod “Polizei! Bitte folgen!”. Så det var ju bara att följa efter av motorvägen och ut på någon skogsväg där två poliser kom ut och ville kolla pass och körkort. Efter att dom ringt och kollat våra pass fick vi köra vidare. Med gott adrenalinpåslag och hög puls var man nu duktigt vaken och ute på motorvägen igen. Efter att ha kört cirka 20 minuter passerade vi en rastplats där vi såg något bredvid vägen som reflekterade ljuset från vår bil. “Fan, där stod en polis eller nåt” hann vi säga innan vi i backspeglarna såg ett par billjus svänga ut på vägen. Vips så var vi ikappkörde igen, denna gång av en bil från tyska tullen. Bilen la sig framför oss och vi fick se skylten “Zoll! Bitte folgen!”. Vi fick svänga in på mack/rastplats och där prata med två tyska tullare som undrade var vi varit och var på väg. Sen fick vi plocka ut hundarna medans dom kollade genom bilen. Efter en stunds kikande i bilen tackade var dom nöjda och vi småpratade lite med dom innan dom önskade oss trevlig och säker resa vidare hemåt. Inte hade vi mindre adrenalin eller lägre puls nu när vi åter svängde ut på motorvägen men vakna var i alla fall. Efter ytterligare en dryg halvtimme var det dags igen, ny rastplats, nya reflexer, nya bakljus som snabbt närmade sig och en ny polisbil som körde förbi och la sig precis framför oss. Han la sig i 60 km/h på autobahn och låg kvar där ett bra tag innan han tryckte plattan i botten och försvann. Gissningsvis ringde han och kollade oss och fick väl veta att vi blivit stoppade tidigare av polisen. Ännu högre puls nu och ännu vaknare. Det började ju bli rätt komiskt detta och vi småskrattade lite när vi körde vidare. Efter ytterligare en 15-20 minuters körde upprepar sig allt igen, rastplats, reflex, billjus och omkörning. Denna gång en ny bil från tullen som la sig framför oss. Denna gång hände ingenting men när tullbilen körde av vägen tog vi det säkra före det osäkra och svängde av vi också. Men vid nästa rödljus körde tullarna ifrån oss och vi kunde köra vidare norrut.

Efter att ha blivit uppvaktade av 2 polisenheter och 2 tullare på mindre än 2 timmar kan vi lova att vi inte överskred fartbegränsningarna mycket genom Tyskland. Fördelen var i alla fall att vi var mycket vakna hela natten.

Vi fick ny poliskontakt strax innan vi kom fram till Puttgarden men denna gång var dom bara ute och eskorterade en stor vägtransport så vi var inte målet för deras aktion nu. 🙂

Till slut stod vi alla och väntade på färjan till Danmark efter en spännande natt genom Europa. En liten tupplur på båten blev det innan vi åter satt i bilen och styrde mot Sverige. Lite köer runt Köpenhamn var det enda som hände innan vi kunde rulla över Öresundsbron och sedan var tillbaka i Sverige. Sista biten hemåt längs motorvägen är ju mer än välbekant så det gick snabbt och smidigt. Lite drygt 24 timmar efter avfärden från hotellet i Birmingham stod vi så parkerade hemma igen och vi fick hälsa på bästaste Torkelsnorkel igen.

Summerat blev det en smått galen resa med minnen för livet!